Grekiskt drama på operascenen

Valborgsmässoafton och opera, går det att förena? Ja, för de  musikvänner, som sökt sig till Röda Kvarn och ett operaverk utöver det vanliga. Richard Strauss’ ”Elektra”. Vad fick de uppleva?

Operans handling bygger på grekisk mytologi, närmare bestämt Sofokles’ drama om Elektra, hennes syster Chrysothemis och broder Orestes. Deras fader, kung Agamemnon, har blivit mördad av sin hustru, drottning Klytaimestra och hennes älskare Aigisthos. Vi får följa Elektras grubblerier och sorgeritualer, som tar sig allt mörkare uttryck. Vansinnet ligger på lut, därmed också tanken på att hämnas fadermordet. Elektra försöker övertyga sina syskon att gå till verket för att dräpa modern och älskaren. Handlingen tätnar allt mer och slutar i ond bråd död. Allt utspelas på borggården i Mykenes palats, i två gastkramande timmar.

Jag brukar förbereda mig inför operakvällarna med att läsa lite i orkesterpartituret. Det är intressant att se hur olika kompositörer använder orkestern. Musiken är central i en opera, men för åskådaren är det ibland lätt att bländas av vacker sång och storslagna scenerier så att musiken omvandlas till ett bakgrundsljud, ungefär som på varuhuset. Operans bildproducenter ger oss sällan möjligheter att komma i närkontakt med orkestern mer än sekundsnabba kameraåkningar med fokus på dirigenten.

I den här operan är det inte vilken kompositör och orkester som helst. Richard Strauss gjorde sig känd för att utnyttja orkesterns möjligheter till det yttersta och sågs som en nydanare vid 1900-talets början. Partituret vimlar av blåsinstrument: flöjter, oboer, fagotter, åtta klarinetter, fyra valthorn, fyra tubor och sju trumpeter, för att inte tala om alla harpor, en stor skara stråkinstrument och slagverk av skilda slag. Var och en tycks ha en stämma, som kräver professionalitet och skärpa. ”Elektra” mönstrar en av operahistoriens största orkestrar, bortåt 120 musiker och i kväll under ledning av en av gigant på dirigentpulten: Esa-Pekka Salonen.

Ouvertyren är kort, ett mäktigt D-mollackord. Vi kastas direkt in i handlingen och möter ett antal tjänarinnor, som städar och fejar i slottet. ”Var är Elektra?” hör vi från en av dem. ”Det är ju hennes timme!” svarar en annan. ”Timmen då hon ylar över sin far!” Så ökar tempot. Musiken låter olycksbådande, och vi ser en gestalt komma springande, irrar omkring med handen som skydd för ansiktet. ”Elektra springt zurück wie ein Tier”, står det i regianvisningarna. Som ett djur, skyggt, oroligt. Så håller hon på, i två gastkramande timmar, och styr händelseförloppet. Handlingen understryks med alltmer raffinerade klanger och dissonanser, ibland nästa outhärdligt, ända till de sista ögonblicken, då ett rent C-durackord klingar som en skarp kontrast till alla dissonanser, som vi tidigare har hört. Det är sällan jag har uppskattat en enkel C-durklang så mycket.

Nina Stemme, sopranen, vår just nu mest lysande operastjärna, gestaltar huvudrollen. En av de mest krävande i operalitteraturen, och inte blir det lättare av att kameran följer henne hela tiden, mestadels i närbild. Inte för en sekund tappar hon koncentration och inlevelse. Jag förstår inte hur det går till. Tiden flyger iväg och man fångas av den obevekliga vägen mot det ödesmättade slutet. Elektra möter sin moder i en duett, och ett kort ögonblick tror jag att det hela ska vända och kanske sluta i försoning. Men inte. Begäret efter hämnd är för starkt. Och här blir det grekiska dramat plötsligt nutida. Är inte just hämnden en viktig drivkraft i många oroshärdar i dagens värld?

Mäktig musik, stor sångarkonst och tidlöst drama. Opera när den är som bäst. När man berörs.

(maj 2016)

Dramatiskt kulturmöte

Drygt 150 personer vallfärdade till Röda Kvarn  för att se Puccinis ”Madame Butterfly”. Hög stämning och förväntan. 

Att sända direkt via satellit är ett tekniskt äventyr. Under de första föreställningarna hösten 2013 satt jag på helspänn när sändningen började. Skulle vi få någon bild? Är ljudet bra? Idag känns det betydligt lugnare. Metropolitan har successivt utvecklat sändningstekniken och dessutom har vi en suverän maskinist, som med varsam hand bidrar till att ge oss en högkvalitativ sändning.

Så till operan. Huvudrollerna (den japanska geishan och den amerikanske marinofficeren) kreerades fullödigt av Kristine Opolais och Roberto Alagna, båda bekanta från ”Manon Lescaut”. Relationen mellan Cio-Cio-San och Pinkerton illustrerade de kulturmöten, som är allt vanligare i dagens samhälle, och i denna opera ett möte, som utvecklas på ett särskilt tragiskt sätt. Kanske borde de ha lyssnat mer intensivt till den reflekterande Sharpless, som varnade för vad som var på gång. Kanske borde Sharpless själv visat mer civilkurage. Sådant verkar det alltid vara brist på.

Puccini blev känd för att teckna mångtydiga kvinnoroller i sina operor. Cio-Cio-San är inget undantag. Hon visar flera sidor som ytligt sett inte hänger ihop, men där avgörande livshändelser väcker nya drag i personligheten. Det är intressant att reflektera över Madame Butterfly och över Manon Lescaut, Mimi i ”La Bohéme”, Tosca och Turandot. Finns där någon röd tråd?

Man kan också begrunda de mansroller, som Puccini skapade. Pinkerton i ”Madame Butterfly” gav  intryck att vara en aningslös eller amoralisk person, ganska blek i framtoningen. Sharpless var utan tvivel mer eftertänksam, dock utan den handlingskraft som hade behövts. Jag tycker mig känna igen mönstret från de manliga huvudpersonerna i andra Puccini-operor. De sjunger vackert, men verkar i övrigt ganska schablonartade. Var det Puccinis avsikt att få operapubliken att diskutera detta? Eller är det så att tolkningen av gestalter på operascenen växlar över tiden? Att vi ständigt kan se något nytt i en opera?

När jag gick hem från Röda Kvarn den kvällen tänkte jag – än en gång – på Puccinis förmåga att uttrycka känslor i sin musik. Han gjorde det på ett för den tiden modernt sätt, med en utvecklad harmonik som stödjer smäktande melodier. Det gillar jag.

(april 2016)

Drama i operamiljö

Donna Leon är en amerikansk författare som bor i Venedig sedan trettio år tillbaka. Hon har skrivit ett stort antal kriminalromaner, som utspelas i den särpräglade miljö där vatten och historiska byggnader spelar en central roll. Gemensam nämnare i deckarna är kommissarie Guido Brunetti, som med varsam hand nystar i dramatiska händelser. Böckerna skildrar inte bara ond bråd död. De är också välskrivna och ger inblickar i venetiansk historia, litteratur och konst.

Leons senaste bok – ”Falling in love” – utspelas i operamiljö, i och runt Teatro La Fenice, Venedigs operahus. Där får vi möta operastjärnan Flavia Petrelli, som gästar Venedig för att göra huvudrollen i Puccinis ”Tosca”. Handlingen tätnar när Flavia utsätts för mycket udda uppvaktningar av en okänd beundrare, som efterhand agerar som en potentiellt farlig stalker. Historien skildras på sedvanligt Leon-sätt (man känner sig mycket närvarande på Venedigs kanaler och i dess juridiska byråkrati), och ger samtidigt en initierad beskrivning av livet på operan liksom av den laddade slutakten i ”Tosca”.

Den som har sett ”Tosca” och som är intresserad av kriminalgåtor har en god läsning i sikte. Här avslöjas bland annat hur det ser ut bakom kulisserna vid den mur Tosca slutligen slänger sig över för att möta sitt öde.

(januari 2016)

Bissera – ibland en nödvändighet

Året är 2012. Platsen är Arena di Verona, en magnifik utomhusarena för opera. På programmet står Puccinis ”Tosca”. I slutakten väntar Cavaradossi på exekutionsplutonen och i sin ensamhet sjunger han en sång om sin kärlek till Tosca. På ett subtilt sätt annonserar kompositören Puccini arians ankomst. Stilla, försiktigt, nästan som att den flyr bort, och sedan inleds den, med en kvint, och forsätter gripande. ”E lucevan le stelle.” Sången till livet. När arian är slut reser sig Vittorio Grigolo under publikens öronbedövande jubel och tackar. Så böjer han sig ner, tar upp ett glas vatten, dricker och – tar om den igen. Han ”bisserar” och vi får ännu en gång njuta till den italienske tenorens skönsång.

Jonas Forsell, operakompositör och känd för publiken i Vinterfest som konsertpresentatör, ger i ett avsnitt av Folkoperans ”Operapodd” sin tolkning av arians roll i operaverket. Så här förklarar han: Först kommer recitativet, ”den talade sången”, där huvudpersonen tänker högt och redogör för den problematiska situation han (eller hon) hamnat i. Forsell exemplifierar det med början av tredje akten i Mozarts ”Figaros bröllop”, när greven först ger oss några fakta om läget. Recitativet övergår i nästa fas, arian, där aktören ger luft åt sitt dilemma och grubblar över vad det beror på och vad som kan bli följden. Arian är ett tillstånd som utvecklas, säger Forsell, och det stöds av musiken, som i arian når sin höjdpunkt. I slutet av arian ökas tempot, stämningen förtätas och vår huvudperson tar sitt beslut: ”Så här får det bli!” Operatermen är stretto.

Recitativ, aria, stretto. Information, grubbleri, beslut. Det är centrala partier i operaverk inte minst då Mozart och Verdi var i farten. Sedan följde en tid, då det musikaliska flödet tog överhanden (Wagner) och ariorna försvann. Kanske var det kompositörens rädsla för att det hela skulle avstanna, som det gjorde i Verona den där gången. Intressant nog verkade Puccini vara medveten om risken för att det skulle bli långtråkigt. Puccinis arior är ofta korta, bara ett par minuter. Det gör det möjligt för publiken att med stående ovationer kräva en omtagning utan att det musikaliska flödet bryts. Ungefär som när Sting sjöng ”Every breath you take” i Dalhalla. Det gick bara inte att göra det en gång. ”Bissera” var ordet.

(september 2015)

Opera … berör det oss?

Jag har fragmentariska minnen från lektionerna i svenska. Det var så länge sedan. Jag kommer ihåg att vi läste dikter, högt, och så kom den oundvikliga frågan: ”Vad menade poeten med detta?” Det var som att rätt svar, det uppstod när man kommit på hur diktaren tänkte när han (för det var nästan alltid en han) kreerade sina texter. I enstaka fall fick vi veta något om poetens biografi: ”Den här dikten skrevs när han hade förlorat sin pappa.”

Det här sättet att närma sig texter utmanades för min del när jag en gång hörde författaren Anders Ehnmark tala om sin bok ”Maktens hemligheter – en essä om Machiavelli”. Boken är framför allt en betraktelse över ”Fursten” (Il principe), en handbok i makt grundad på förhållandena i 1500-talets Italien sedd genom författarens, Niccolò Machiavelli, ögon. Ehnmark inledde presentationen av sin bok med frågan: ”Hur kan man läsa och förstå en text?” och svarade: ”På olika sätt”. Man kan, som i min folkskola, söka efter författarens budskap. Man kan också sätta texten i ett historiskt sammanhang. Men, och det var det som var intressant, man kan också strunta i författaren och hans/hennes värld och i stället fråga: ”Vad säger oss själva texten idag?”

Den frågan väcktes hos mig när jag såg ”Hoffmanns äventyr” på Röda Kvarn. Berättelsen om Hoffmanns olyckliga kärleksaffärer leder lätt till psykologiska spekulationer om den vilsne poeten eller om livet i parisiska nöjeskretsar vid 1800-talets slut. Eller om Jaques Offenbachs belägenhet i slutet av sitt liv, när han komponerade operan. Jag fastnade emellertid för ett annat perspektiv. Skildringen av ingenjörens misslyckade försök att konstruera en docka med mänskliga drag, eller av läkarens mixtrande med dekokter för att bota hjärtsvikt blev för mig till en svidande civilisationskritik. Vetenskapen, ingenjörskonsten och medicinen beskrivs som krafter med oanade, läkande men ibland farofyllda, konsekvenser. Det är poetens uppgift att avslöja sådant och lära människor en konst, som vi borde vårda ömt.

Som akademiker har jag lärt mig att reflektion är en osviklig metod i forskning, det vill säga att alltid fråga sig: ”Hur kan det vara så här?” och ”Kan det vara på något annat sätt?” Man kommer inte till insikt om fenomen i naturen eller samhället enbart genom att studera läroböcker, det vill säga med tanken. Man måste också förstå det med hjärtat, alltså med känsla för vad som bör tas på allvar i vår värld. Här kommer kulturen in. Sång, musik och poesi kan få människor att förstå sådant som inte kan förstås enbart med förnuftet och peka på det mänskliga i tillvaron, inte bara på teknikens eller medicinens möjligheter.

När jag gick hem från Röda Kvarn den kvällen var mina tankar upptagna av detta. Att man kan komma på sådana tankar efter en operaföreställning! Att det som händer på scenen också berör oss. Stort tack till ”Hoffmanns äventyr”!

(februari 2015)

Hur tyst kan man spela?

I slutet av andra akten i ”Carmen” försöker Don José bevisa för Carmen att han älskar henne och tar fram den blomma han sparat från deras första möte. Han uttrycker sina kärleksbetygelser i arian ”La fleur que tu maivais jeté”. Arians introduktion är obeskrivligt vacker. Stråkarna slår an tonen med ett känslosamt tremolo. Orkesterpartituret anger styrkan som ”pppp”, alltså fyra gånger  svagare än ”svagt”. Det är som en viskning. Så hör vi det engelska hornet, en av de mer okända släktingarna i träblåsfamiljen, presentera temat med en vemodig klang. ”Espressivo” är anvisningen till hornisten. Uttrycksfullt, förvisso. Sedan dags för sången, ”con amore”. En av höjdpunkterna i ”Carmen”, om jag får avgöra.

Se och hör tenorstjärnan Jonas Kaufman – och engelska hornet – i följande klipp från YouTube.

https://www.youtube.com/watch?v=rBw5BFobkrU

(november 2014)

Spela trumpet i ”Figaro” – hur kul är det?

Wolfgang Amadeus Mozart, underbarnet från Salzburg, har ett grundmurat rykte i musikvärlden. Han kan liknas vid dagens singer-songwriters, som älskar att uttolka sina egna alster. Flera av operavärldens mest spelade verk skapades i slutet av Mozarts intensiva, men alltför korta, liv. ”Figaros bröllop” är ett sådant med premiär 1786 i Wien.

Många säger att de blir glada och lugna av Mozarts musik. I forskningsblad kan man läsa att Mozart är bra både för den studerande och den blivande mamman. Att ha en klarinettkonsert i bakgrunden kan tydligen ha en lugnande inverkan. Visst är det märkligt att en man med en orolig själ, kanske med bokstavsdiagnos, kunde åstadkomma musik som stillar oron hos människor? Jag funderade på det när jag upplevde ”Figaro”, och tror mig se en förklaring.

I min tidiga ungdom började jag ta pianolektioner för ortens kantor. Snart satte han mig att öva på Mozarts ”Klavier-Sonaten”. Jag minns särskilt Sonate nr 5 i G-dur. Jag tror det var den, som så småningom ledde min pianolärare till det något uppgivna rådet: ”Jag tror det är lika bra att du bestämmer själv vilken fingersättning du ska ta.” Men mitt intryck av stycket är än idag att detta är perfekt musik. Den flyter på så självklart, från början till slut. Inga överraskningar. Inget att oroa sig över.

Samma intryck får jag när jag ser ”Figaro”. Det är flera timmars flödande toner i dur. Hur än stämningsläget förändras på scenen, så fortsätter den glada musiken. Någon har noterat att det i ”Figaro” bara finns en mollstämd aria, och den dyker upp i slutakten. Det är intressant. Hur tänkte Mozart om det? Var det farligt med mörka toner? Och .. hur bar han sig åt för att skapa den ljusa klangen i orkestern? Svaret är enkelt. Det är träblåset! Särskilt flöjt, oboe och klarinett bidrar till den spröda klang, som är så typisk för Mozart.

Ouvertyren till ”Figaro” är ett lysande exempel på detta. Tempot är ”Presto”. Det börjar svagt, nästan ohörbart, med stråkar och fagott som anger tonen. Sedan växer allt under fyra minuter, med snabba åttondelsfraser i stråk och träblås, för att avslutas med ett sprakande D-durackord på sedvanligt sätt med tio takters omtag. Det är full fart hela tiden. Resten av operan löper på i samma anda.

Men var finns brasset? Var finns trumpeter, tromboner, horn och tuba? De instrument, som i andra operor kan skildra oro, ångest med också triumf och fest. Dessa verkar Mozart ha valt bort. Min lärare i arrangering säger att man bör ha som ambition att ge varje orkestermusiker en utmaning. Trumpetaren får väl förlita sig på Verdi och Wagner.

(oktober 2014)

Huset eller operan?

Att ord och begrepp kan skifta innebörd, det känner vi till inte minst från politikens värld. Nu har uttrycket ”gå på operan” fått en ny betydelse för mig.

Jag har besökt Oslo av och till sedan barnaåren. Min mamma växte upp där och vistelserna hos mormor och morfar var alltid spännande och efterlängtade. Länge betraktade jag den norska huvudstaden som något småskaligt, vänligt, nästan lantligt. Så är det inte längre. Folklivet på avenyn Karl Johan präglas idag av kontinental mångfald parat med söndagsstängda butiker. Bilder och motbilder. Och så byggs det!

I Björvika, hamnen i öster intill Sentralstasjonen, har en spektakulär byggnad uppförts för ca 4 miljarder Norska kronor. Operahuset i Oslo ritades av arkitektkontoret Snöhetta och invigdes 2008. En idé bakom skapelsen är att göra det enkelt och inbjudande för människor att närma sig det många betraktar som finkultur. Lösningen har varit att göra husets tak till ett strövområde med panoramautsikt över Oslo. Man vandrar omkring på italiensk carrara-marmor och blir mer och mer nyfiken på vad som döljs bakom glasväggarna. Man kan alltså gå på operan i flera bemärkelser.

För en tid sedan kunde jag själv bländas av den arkitektoniska pärlan och dessutom uppleva Giacomo Puccinis opera ”Madama Butterfly” i en uppsättning av den brittiske regissören Stephen Langridge, konstnärlig ledare vid Göteborgsoperan. Den kinesiska sopranen Hui He berörde i huvudrollen som geishan Cio-Cio-San. Ständigt närvarande på scenen med djup inlevelse intill det tragiska slutet. Jag är svag för Puccinis musik sedan jag såg ”Tosca” och ”La Bohème” på Röda Kvarn Bio i Orsa. Det håller i sig.

Det är intressant att man i nutida operakretsar är så betagen av byggnader. Längtan efter ett nytt operahus i Stockholm kommer till uttryck på olika sätt i kulturdebatten. Jag hoppas att det inte skymmer sikten för det som händer på scenen. Det är väl ändå det som är huvudsaken?

(september 2014)

Peter och/eller Frankie?

Det är Trettondagskonsert i Berwaldhallen, en årlig tradition i Sveriges Television. Radiosymfonikerna är laddade, publiken också. Det är dags att börja. Introduktionen låter bekant. Så skrider han nedför scentrappan, i centrum för uppmärksamheten, och börjar sjunga: Start spreading the news… Det är ledmotivet från filmen ”New York, New York” (1977), på den tiden framförd av Liza Minelli. De flesta av oss har troligen rösten från en annan artist klingande i öronen. Frank Sinatra, ”Blue Eyes”, gjorde melodin känd över hela musikalvärlden.

Han är inte här idag. I stället är det vår nationalbaryton, operasångaren Peter Mattei, som framträder. Får man göra så? Bör inte skomakaren bli vid sin läst? Min reaktion, under de första sekunderna, kommer från ryggmärgen: ”Det här är inte Frankie Boy! Så här ska det inte låta!” Men så fortsätter jag att lyssna. Det är ingen ironisk tolkning av The American Songbook, som Mattei gör. Han verkar gilla det, och visst är han ganska trovärdig? Alla vet att New York, och Met, är en av hans arbetsplatser. Han sjunger med stor charm, och med den glimt i ögat, som jag känner igen från Norrbotten, där man har en hälsosam distans till tillvaron i storstäderna. När det hela är över känner jag att detta var högst njutbart, fast på ett annat sätt än förut. Sinatra levererade sin sång med en timing, som få andra har nått upp till. Han kunde berätta en historia, och gjorde ofta om originaltexten för att passa sin egen humor och image. Å andra sidan hör vi att Mattei har en skolad röst. Han kan presentera temat, till synes utan att anstränga sig ett uns. Sången bara flödar. Om Frank är mer spännande, så är Peter behaglig.

Jag har alltid vurmat för gränsöverskridande i musiken. I min ungdom spelade jag jazz i folkparken och Bela Bartòk i kyrkan samma vecka. Det var lika roligt (kanske ännu roligare om det varit tvärtom). Jag tror att lyssnarörat mår bra av olika perspektiv på musiken. Efter trettondagen har jag en ny bild av ”New York, New York”. Det är riktigt trevligt!

(januari 2014)

 

”Aha!”

Jag lär mig något nytt. Vid mogen ålder. Ibland är det segt, men rätt som det är uppstår den där känslan, som kallas ”Aha!” Det är då jag tänker att det ändå är värt ansträngningen. Det kan vara jobbigt att tillbringa fyra timmar i en operasalong och lyssna, lyssna, lyssna. Till ett kontinuerligt flöde av toner, spelade och sjungna. Ibland på ett språk jag inte förstår. Och med ett händelseförlopp, som likt Orsapolskan tar omtag i oändlighet tills slutackordet äntligen klingar ut. Och då, först då, får man som publik ge sig tillkänna. Genom att applådera på ett sätt som operakännarnas uppförandekod föreskriver. Och jag som är van att klappa händer när jag vill, efter varje solo.

Jag har sysslat med musik i hela mitt liv. Det började i tonåren under 1950-talet, i den med all rätt omhuldade kommunala musikskolan. Vi fick lära oss att mångfald är bra. Etyder i klarinettskolan, de gamla klassikerna i Orsa musiksällskap och Mora Orkesterförening och marscherna i Mora musikkår. Dessutom – och det var höjdpunkten – jazzen i det egna bandet. Jag lärde mig älska improvisation, att uttrycka sig i musik, och att bli varse när det ”svänger”. Det kunde det förvisso också göra i Béla Bartóks Mikrokosmos. Som renlärig tonåring skulle man också ha hatobjekt. Vi valde dragspel, fiol och rock´n´roll. Det tog vi inte i med tång. Opera var heller inte på tapeten. Jag minns inte att vi ens pratade om sådant.

För en tid sedan träffade jag några entusiaster, som  bestämt sig för att starta en operacirkel. Jag tänkte, i Beatles´anda: ”Give Opera a chance!” Och på den vägen är det. Vi har läst, pratat och lyssnat. Vi har försökt förstå hur opera kom till och hur den utvecklats. Vi har besökt operaarenor, sett föreställningar på bio och klickat runt på YouTube för att hitta de stora stjärnorna. Vi har reflekterat över hur opera relaterar till samhället, förr och nu. Och vi har upplevt hur visningar av direktsänd opera på bio har lockat många fler besökare än vad vi någonsin drömt om.

Det måste betyda att opera har en plats i vår tid, och på vår ort.
Tills vidare kan jag ge exempel på en Aha-upplevelse. Det var i ”Tosca”, när Vittorio Grigolo, italiensk stjärntenor i Cavaradossis skepnad,  väntar på exekutionsplutonen och i sin ensamhet sjunger en sång om sin kärlek till Tosca. På ett subtilt sätt annonserar kompositören Puccini arians ankomst med hjälp av klarinetten. Stilla, försiktigt, nästan som att den flyr bort, och sedan inleds den, med en kvint, och forsätter gripande. ”E lucevan le stelle.” Sången till livet. Det behövs inget mer.

http:/www.youtube.com/watch?v=sEGkzWPjCNU

(december 2013)