Peter och/eller Frankie?

Det är Trettondagskonsert i Berwaldhallen, en årlig tradition i Sveriges Television. Radiosymfonikerna är laddade, publiken också. Det är dags att börja. Introduktionen låter bekant. Så skrider han nedför scentrappan, i centrum för uppmärksamheten, och börjar sjunga: Start spreading the news… Det är ledmotivet från filmen ”New York, New York” (1977), på den tiden framförd av Liza Minelli. De flesta av oss har troligen rösten från en annan artist klingande i öronen. Frank Sinatra, ”Blue Eyes”, gjorde melodin känd över hela musikalvärlden.

Han är inte här idag. I stället är det vår nationalbaryton, operasångaren Peter Mattei, som framträder. Får man göra så? Bör inte skomakaren bli vid sin läst? Min reaktion, under de första sekunderna, kommer från ryggmärgen: ”Det här är inte Frankie Boy! Så här ska det inte låta!” Men så fortsätter jag att lyssna. Det är ingen ironisk tolkning av The American Songbook, som Mattei gör. Han verkar gilla det, och visst är han ganska trovärdig? Alla vet att New York, och Met, är en av hans arbetsplatser. Han sjunger med stor charm, och med den glimt i ögat, som jag känner igen från Norrbotten, där man har en hälsosam distans till tillvaron i storstäderna. När det hela är över känner jag att detta var högst njutbart, fast på ett annat sätt än förut. Sinatra levererade sin sång med en timing, som få andra har nått upp till. Han kunde berätta en historia, och gjorde ofta om originaltexten för att passa sin egen humor och image. Å andra sidan hör vi att Mattei har en skolad röst. Han kan presentera temat, till synes utan att anstränga sig ett uns. Sången bara flödar. Om Frank är mer spännande, så är Peter behaglig.

Jag har alltid vurmat för gränsöverskridande i musiken. I min ungdom spelade jag jazz i folkparken och Bela Bartòk i kyrkan samma vecka. Det var lika roligt (kanske ännu roligare om det varit tvärtom). Jag tror att lyssnarörat mår bra av olika perspektiv på musiken. Efter trettondagen har jag en ny bild av ”New York, New York”. Det är riktigt trevligt!

(januari 2014)

 

”Aha!”

Jag lär mig något nytt. Vid mogen ålder. Ibland är det segt, men rätt som det är uppstår den där känslan, som kallas ”Aha!” Det är då jag tänker att det ändå är värt ansträngningen. Det kan vara jobbigt att tillbringa fyra timmar i en operasalong och lyssna, lyssna, lyssna. Till ett kontinuerligt flöde av toner, spelade och sjungna. Ibland på ett språk jag inte förstår. Och med ett händelseförlopp, som likt Orsapolskan tar omtag i oändlighet tills slutackordet äntligen klingar ut. Och då, först då, får man som publik ge sig tillkänna. Genom att applådera på ett sätt som operakännarnas uppförandekod föreskriver. Och jag som är van att klappa händer när jag vill, efter varje solo.

Jag har sysslat med musik i hela mitt liv. Det började i tonåren under 1950-talet, i den med all rätt omhuldade kommunala musikskolan. Vi fick lära oss att mångfald är bra. Etyder i klarinettskolan, de gamla klassikerna i Orsa musiksällskap och Mora Orkesterförening och marscherna i Mora musikkår. Dessutom – och det var höjdpunkten – jazzen i det egna bandet. Jag lärde mig älska improvisation, att uttrycka sig i musik, och att bli varse när det ”svänger”. Det kunde det förvisso också göra i Béla Bartóks Mikrokosmos. Som renlärig tonåring skulle man också ha hatobjekt. Vi valde dragspel, fiol och rock´n´roll. Det tog vi inte i med tång. Opera var heller inte på tapeten. Jag minns inte att vi ens pratade om sådant.

För en tid sedan träffade jag några entusiaster, som  bestämt sig för att starta en operacirkel. Jag tänkte, i Beatles´anda: ”Give Opera a chance!” Och på den vägen är det. Vi har läst, pratat och lyssnat. Vi har försökt förstå hur opera kom till och hur den utvecklats. Vi har besökt operaarenor, sett föreställningar på bio och klickat runt på YouTube för att hitta de stora stjärnorna. Vi har reflekterat över hur opera relaterar till samhället, förr och nu. Och vi har upplevt hur visningar av direktsänd opera på bio har lockat många fler besökare än vad vi någonsin drömt om.

Det måste betyda att opera har en plats i vår tid, och på vår ort.
Tills vidare kan jag ge exempel på en Aha-upplevelse. Det var i ”Tosca”, när Vittorio Grigolo, italiensk stjärntenor i Cavaradossis skepnad,  väntar på exekutionsplutonen och i sin ensamhet sjunger en sång om sin kärlek till Tosca. På ett subtilt sätt annonserar kompositören Puccini arians ankomst med hjälp av klarinetten. Stilla, försiktigt, nästan som att den flyr bort, och sedan inleds den, med en kvint, och forsätter gripande. ”E lucevan le stelle.” Sången till livet. Det behövs inget mer.

http:/www.youtube.com/watch?v=sEGkzWPjCNU

(december 2013)

 

Vad ska vi ha opera till?

I en tidskrift från Institutet för framtidsstudier(”Framtider” 4/2011) ställer man frågan ”Vad är musik?” och ger bland annat följande svar: ”Musik är sådant som av vissa upplevs som njutbart och ibland som en ren terapi, men registreras av andra som tortyr.”

Jag har under ett par år haft förmånen att prata med människor om den speciella kulturform, som kallas opera. Det hänger samman med att jag är engagerad i Orsa Operasällskap, en ideell förening som bland annat visar direktsänd opera från Metropolitan i New York på Röda Kvarn Bio i Orsa. Jag hör kommentarer om opera som passar in på alla ingredienser i citatet, och måste väl erkänna att även mina egna upplevelser kan skifta mellan olika operor och även under en och samma föreställning. Det är därför intressant att notera, att flera av besökarna på Röda Kvarn har vittnat om att de blivit positivt överraskade av den kombination av musik, sång och gestaltning som är operans kännetecken. Hur man lyssnar till och upplever musik kan alltså förändras. Och man blir aldrig för gammal för att börja.

I den refererade artikeln kommenterar man också ett annat fenomen:

”Det är ganska ovanligt idag att man lyssnar på musik utan att göra något annat samtidigt. Nästan alla vi talat med lyssnar parallellt med att de kör bil, cyklar, joggar, reser med tåg eller buss, läser, gör läxor, lagar mat, städar. … Syftet är ofta att påverka humör och sinnesstämning med musikens hjälp: ladda upp för en aktivitet eller dämpa, förstärka, bearbeta eller uttrycka aggressivitet, nedstämdhet eller sorg.”

Jag tror att vi har lite olika uppfattningar om när det passar eller inte passar med musik. Det sägs ibland att Mozart är bra när man studerar, att det förhöjer inlärningseffekten. Det har aldrig fungerat för mig. Jag gillar tillfällen då jag utan konkurrens av andra intryck kan låta musiken inspirera, trösta, eller vad det nu är stunden kräver. Att uppleva opera på bio är därför en ren njutning. Inget annat stör, till och med under flera timmar.

Opera som meditation. Ja, varför inte?

(maj 2014)